Innan jul

Julen är en sån där högtid man firar med de man håller närmast hjärtat. För mig har min familj den platsen. Jag kommer på mig själv med att sitta och tacka, tacka för att familjen får fira ytterligare en jul tillsammans. Under året har många dagar passerat i gastkramande skräck. Skräck att pappa inte ska ha överlevt natten. Att just natten som gått ska ha varit den sista. Den sista att ha en pappa, den sista för min familj. Pappa har stundtals varit riktigt dålig. Blå kinder av syrebrist, och långa sömnlösa nätter. Vatten i lungorna är en konsekvens av dåligt hjärta och när lungorna är fyllda med vatten kan man inte ligga ned i sängen. Han har haft många vakna nätter. Jag har vaknat många morgnar och tittat in på honom i sovrummet för att se att han fortfarande andas.

Nu slipper han gå till jobbet och mår så mycket bättre, fast han blir förstås ganska ensam. Därför är det mysigt nu, när alla är lediga och vi kan umgås. Bara låta tiden gå tillsammans. För första gången på länge känns det som om vi har tid. Han kommer vakna imorgon också, imorgon kommer bli en underbar julafton. Och jag är fylld av tilltro till vetenskapen och är säker på att det blir fler jular tillsammans. Vi har tid.

God jul!

I väntan på ett hjärta

Min pappa är svårt hjärtsjuk. There, I said it. Han fick sina första behandlingar mot förmaksflimret 2000 och efter det har han bara blivit sämre. Det har varit pacemakers, mediciner, dåliga läkare, sjukpension på halvtid och otaliga besök på sjukhuset. Han har nu konstant hjärtsvikt och förmaksflimmer vilket gör att hans hjärta bara orkar med blodförsörjningen i viloläge. När han anstränger sig får kroppen inte tillräckligt med syre.



Han samlar vatten i lungorna och blir blå i ansiktet när hjärtat inte hänger med. Han har varit inlagd på sjukhus för att de ska få bort vattnet ur lungorna många gånger, men ingen har kommit på vad de ska göra åt det. En akutläkare föreslog en gång att det kanske vore aktuellt med ett nytt hjärta. Hjärttransplantation. Hjärtbyte. Inget hände, pappa var fortfarande bara sjukpensinär på halvtid.

Så helt plötsligt fick han träffa en bra läkare. En läkare som såg på min pappa, min pappa med blå kinder, min pappa som knappt orkar gå tjugo meter utan att stanna. En läkare som frågade hur pappa över huvudtaget orkade gå till jobbet. Pappa svarade; - Vad har jag för val? Ingen annan hade under de senaste tio åren sett på pappa och frågat sig hur han skulle orka. Hur han skulle klara av att leva. Ingen annan hade ansträngt sig för hans skull. Läkaren var samma som sett till att pappa blev sjukpensionär på halvtid för nästan tio år sedan.

Läkaren skickade pappa till Sahlgrenska och ville att pappa skulle få gå hem från jobbet för gott. Efter det har allt förändrats. Pappa fick vara på Sahlgrenska en vecka för massa undersökningar. Efter denna vecka kunde man konstatera att pappa utan tvekan är kvalificerad för hjärttransplantation. Sahlgrenskas läkare har tvingat läkarna i Borås att faktiskt hjälpa pappa. Han fick flera nya läkartider inom loppet av en vecka. Tandläkare, sjukgymnaster och diabetesläkare. Allt är nu klart inför operationen. Allt som återstår är en enda lång väntan.

Jag har bestämt mig för att skriva ned allt som händer och vad jag känner. Förhoppningsvis ska det hjälpa mig att hålla mig själv i schack och kanske hjälpa någon annan stackare som också är livrädd för att förlora någon man älskar. Det kommer kanske inte bara handla om pappa, men det ska handla om väntan. Väntan på förändring. Du är varmt välkommen att läsa och kommentera!