Julen är en sån där högtid man firar med de man håller närmast hjärtat. För mig har min familj den platsen. Jag kommer på mig själv med att sitta och tacka, tacka för att familjen får fira ytterligare en jul tillsammans. Under året har många dagar passerat i gastkramande skräck. Skräck att pappa inte ska ha överlevt natten. Att just natten som gått ska ha varit den sista. Den sista att ha en pappa, den sista för min familj. Pappa har stundtals varit riktigt dålig. Blå kinder av syrebrist, och långa sömnlösa nätter. Vatten i lungorna är en konsekvens av dåligt hjärta och när lungorna är fyllda med vatten kan man inte ligga ned i sängen. Han har haft många vakna nätter. Jag har vaknat många morgnar och tittat in på honom i sovrummet för att se att han fortfarande andas.
Nu slipper han gå till jobbet och mår så mycket bättre, fast han blir förstås ganska ensam. Därför är det mysigt nu, när alla är lediga och vi kan umgås. Bara låta tiden gå tillsammans. För första gången på länge känns det som om vi har tid. Han kommer vakna imorgon också, imorgon kommer bli en underbar julafton. Och jag är fylld av tilltro till vetenskapen och är säker på att det blir fler jular tillsammans. Vi har tid.
God jul!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar