I väntan på ett hjärta

Min pappa är svårt hjärtsjuk. There, I said it. Han fick sina första behandlingar mot förmaksflimret 2000 och efter det har han bara blivit sämre. Det har varit pacemakers, mediciner, dåliga läkare, sjukpension på halvtid och otaliga besök på sjukhuset. Han har nu konstant hjärtsvikt och förmaksflimmer vilket gör att hans hjärta bara orkar med blodförsörjningen i viloläge. När han anstränger sig får kroppen inte tillräckligt med syre.



Han samlar vatten i lungorna och blir blå i ansiktet när hjärtat inte hänger med. Han har varit inlagd på sjukhus för att de ska få bort vattnet ur lungorna många gånger, men ingen har kommit på vad de ska göra åt det. En akutläkare föreslog en gång att det kanske vore aktuellt med ett nytt hjärta. Hjärttransplantation. Hjärtbyte. Inget hände, pappa var fortfarande bara sjukpensinär på halvtid.

Så helt plötsligt fick han träffa en bra läkare. En läkare som såg på min pappa, min pappa med blå kinder, min pappa som knappt orkar gå tjugo meter utan att stanna. En läkare som frågade hur pappa över huvudtaget orkade gå till jobbet. Pappa svarade; - Vad har jag för val? Ingen annan hade under de senaste tio åren sett på pappa och frågat sig hur han skulle orka. Hur han skulle klara av att leva. Ingen annan hade ansträngt sig för hans skull. Läkaren var samma som sett till att pappa blev sjukpensionär på halvtid för nästan tio år sedan.

Läkaren skickade pappa till Sahlgrenska och ville att pappa skulle få gå hem från jobbet för gott. Efter det har allt förändrats. Pappa fick vara på Sahlgrenska en vecka för massa undersökningar. Efter denna vecka kunde man konstatera att pappa utan tvekan är kvalificerad för hjärttransplantation. Sahlgrenskas läkare har tvingat läkarna i Borås att faktiskt hjälpa pappa. Han fick flera nya läkartider inom loppet av en vecka. Tandläkare, sjukgymnaster och diabetesläkare. Allt är nu klart inför operationen. Allt som återstår är en enda lång väntan.

Jag har bestämt mig för att skriva ned allt som händer och vad jag känner. Förhoppningsvis ska det hjälpa mig att hålla mig själv i schack och kanske hjälpa någon annan stackare som också är livrädd för att förlora någon man älskar. Det kommer kanske inte bara handla om pappa, men det ska handla om väntan. Väntan på förändring. Du är varmt välkommen att läsa och kommentera!